Idag skrev jag in mig i YouTube-premium för att kunna se
filmer och serier som sedan en tid kastas i diket av de ”vanliga”
streaming-tjänsterna. Jag började med filmen ”From time to time” med
favoritskådisar som Maggie Smith och Hugh Bonneville. Jätteglad. Vitt vin och
periodfilm är aldrig fel. Produktionsåret är 2009. Gammalt, men ändå i
närhistorisk tid, eller hur?
Lätt exalterad drev jag vidare till ”A man called horse”
– en episk favorit från mina tonår som (skapligt framstående, faktiskt) röst
för urbefolkningstematik. Intresset för nordamerikanska indianer hade jag ärvt
från min bror och min kusin Magnus. Med popcorn i skål på skrivbordet och
förväntansfullhetens vin i glaset tryckte jag på ”play”. Produktionsåret är
1970. Tänker inte ens på det när jag startar filmen.
Guess what….
Skämmigt. Riktigt usel grafik. Riktigt usel dialog. Och vad
som var riktigt skämmigt var den underliggande sociala kontexten. Jag tyckte ju
– i min ungdom – att filmen var ett rop på rättvisa; en kultur att värdera: - Se
oss; hör oss; låt oss leva!
Då; vid den tiden var det för mig på liv och död. Jag har
aldrig – varken före eller efter – engagerat mig så i andra kulturer som under
dessa år i min tidiga unga-vuxna-liv. Nordamerikanska indianer låg mig kanske
närmast hjärtat, men med åren infogades sydamerikanska kulturer, samer,
maorier… m fl. Överallt i världen där minoritetsfolk kämpade – där kämpade jag.
Om inte fysiskt, så med ord. ”Pen power”! Många är de dikter och musiktexter jag skrivit genom åren med utsatta folk som utgångspunkt.
Det jag tänker - efter den skämmiga visningen av min ungdoms
ur-pekoral - är att vi alla ibland befinner oss där: tyckte jag verkligen så
här då - i relation till hur jag tycker idag, och i så fall varför?
Det är lätt att lägga ”evolutionsskulden” på sig själv – jag
släppte det som var viktigt. Varför gjorde jag det? Vad är det för fel på mig
som kunde låta mina ideal gå förlorade?
Det finns förstås flera skäl till att vi ”byter sida” i
livet. Det som var svart och vitt i unga år blir gråare med tiden – och med
erfarenheter. Vi lär oss att tillvaron förändras, och vi med den.
Men – det som sällan förändras är vår
grundvärdering. Den är som en sten som ligger fast på botten i en sjö; ett hav.
I en kedja – fastspänd i värderingarna – finns våra attityder och principer;
ett gäng inställningar till något eller någon. De är till stor del vara inlärda
och påverkas av ”livet” med alla erfarenheter vi får under resan. Attityderna
styr våra beteenden – bojen som syns på ytan. Hur mycket bojen rör sig beror på
hur lång ”attityd-kedjan” som är fäst vid värderingarna.
Jag tänker att jag – idag som 60+ - har kortat ner ”attityd-kedjan”.
Jag rör mig inte så mycket på ytan längre. Men: värderings-stenen ligger fast
på botten. Det är jag glad för, för det betyder ju till syvende och sist, att
jag faktiskt inte har ”bytt sida” eller har låtit mina ideal gå förlorade. Det
betyder bara, att erfarenheter i livet har förändrat mina principer och
attityder. Jag står inte på några barrikader längre, men jag sitter gärna i
skuggan och känner samma hopp om frihet, jämlikhet och broderskap som jag kände
i unga år.
Och jag gläds åt att filmgrafiken har blivit mycket bättre.